Den amerikanska drömmen...

... i form av bilar från förr...

Tiderna förändras på många olika sätt. Man åldras och ens värderingar förändras naturligtvis över tid. 

Vi har under en lång tid (innan vi träffades 1971) haft ett mycket stort bilintresse - både Bosse och jag (Gerd) drömde var för sig under 1950-talet om just amerikanska bilar. Intresset ökade  ändå mer under 1960-talet vilket var under den tid då den amerikanska bilen nästan fick ett otroligt uppsving på de flesta marknader över stora delar av världen. Den svenska polisen åkte i amerikanska bilar och det gjorde även begravningsentreprenörer och ambulansförare. Var och varannan taxibil var en Chrysler, Chevrolet, Ford eller Pontiac.

Under denna tid drömde vi var för sig, men kort efter det att vi träffades så införskaffades den första gemensamma bilen. Jag var billös men Bosse var inne på sin andra europeiska bil - den första var en svartlackerad VW från 1956 med delad bakruta och den andra en röd Volvo 144 S. Båda bilarna köptes naturligtvis begagnade - ekonomin var ju inte på topp i ens gröna ungdom. Bilar i bra skick som rullat 4000-5000 mil när dom införskaffades.

Efter några år bytte vi bort Volvon mot en riktig "läckerbit" - en vit Ford Mustang GT med 390 cubiktums V8 (cirka 6,3 liters slagvolym). I jämförelse med Volvon så var denna bil närmast att betrakta som en "raket" med ett otroligt vridmoment och en acceleration i alla fartregister som var "brutal". Bilen inköptes begagnad, i ett skick som på bilspråk kallas för "mint condition", på ett bilföretag vid Hammarby Fabriksväg i Stockholm som hette BIVA. I samma lokaler huserar idag Audi - vi har ingen större längtan efter en Audi, men varje gång vi åker förbi denna adress nära Hammarby Sjöstad så längtar vi efter vår första amerikanska pärla !

Bilen hade och har ännu reg.nr. AGM 482 och ägs idag av en man i Östersund.

Under åren efter det att vi köpte vår första "Amerikanska dröm", så har det blivit åtskilliga amerikanska bilar, bl.a. våra stora ögonstenar - en gul Ford Mustang Mach 1 från 1973 och en vit Pontiac Firebird Trans Am från 1974 med den sista stora big block motorn på 455 cubiktum (nästan 7,5 liters slagvolym).

Våra bloggvänner "Seniorer Spekulerar", med hemsidan www.seniorerspekulerar.se, har gjort ett jättejobb med sina gamla pappersbilder - dom har helt sonika tagit sig den tid det tar och scannat in åtskilliga bilder bl.a. från sina många resor till Arizona i USA. När vi nu båda blir pensionärer om några månader, så har vi ju all tid i världen att pyssla med dylika ting - eller ???  Förmodligen inte säger du, det gör även några av våra vänner som blivit pensionärer för nåt år sedan. Dom har visst aldrig haft så mycket att göra som nu...
Är det någon som känner igen sig ???

Fram till dess att vi får ordning på våra gamla pappersbilder, så kommer här några lånade bilder från nätet på ett antal av våra gamla ögonstenar. Oavsett om du är intresserad av bilar eller ej - håll med om att bilarna var vackrare förr i tiden...

Vår första amerikanska "dröm" - en Ford Mustang från 1968. Detta är en vanlig coupé - vi ägde också en coupé men med modellbeteckningen 390 GT.

Nästa bil blev denna Ford Mustang Mach 1 från 1973.

Och den andra Mustangen följdes av denna vita Pontiac Firebird Trans Am från 1974.

Här följer ett antal "Amerikanska drömmar" från vår gröna ungdom (vissa av dessa bilar har vi ägt och andra förblev just drömmar) - den ungdomen sträckte sig faktiskt ända fram till början av 90-talet då intresset för renodlade sportbilar tog vid och då närmast vår stora passion för bilmärket PORSCHE 911 - mer om det stora intresset en annan gång.

Ford Thunderbird från 1957.

Ford Thunderbird från 1959.

Ford Thunderbird från 1961.

Ford Thunderbird från 1964.

Ford Thunderbird från 1965.

Ford Lincoln Continental Mark V från 1977.

Chevrolet Caprice Brougham från 1988.
En bil som såg exakt lika dan ut som denna köpte vi fabriksny av en bilhandlare i Stockholm och den körde vi 36.000 mil med utan att drabbas av ett enda fel. Kvalitén på amerikanska bilar är vida överlägsen bilar som produceras i Europa och anledningen till det är att allt avseende drivlinan på dessa bilar är så överdimensionerat och att tekniken är så enkel. Vi har faktiskt inte haft ett enda fel på någon av de många amerikanare vi ägt och det säger vi en del om kvalitén. Rost får man dock se upp med, så att rostskydda bilen är nog ett krav.

Båda ovanstående bilder visar en Cadillac Fleetwood Brougham från 1990.
Vår erfarenhet av bilar är def. den att skönare än i en dylik Cadillac kan man inte åka - i vart fall så länge man kör i lagliga svenska hastigheter. En dröm av stora mått att glida omkring i !

Ovanstående bilder avslutar vår kavalkad av amerikanska "drömmar" - en Ford Thunderbird från början av 1960-talet som många, med all rätt, anser vara världens genom tiderna vackraste bil och det skriver vi båda under på !

Sveriges officiella järnvägsmuseum

 En trevlig utflykt under påskhelgen

Vi har ju tidigare skrivit om vårt besök på Sveriges flygvapenmuseum i Linköping och vi vill, ännu en gång, slå ett slag för detta fantastiska museum - har du inte varit här, så styr kosan hit när du har tid och lust !

Ett annat museum som vi inte har besökt tidigare är Sveriges officiella järnvägsmuseum, som ligger vid den södra infarten till Gävle. Eftersom vi inte hade några planer inför påskhelgen, så ringde jag (Gerd) till Scandic Hotel Väst strax norr om Gävle och bokade ett dubbelrum för några nätter.

Vi startade i "ottan" på fredag morgon och kom upp till Gävle redan vid 11-tiden på förmiddan och fick checka in direkt vid ankomsten till hotellet. Eftersom vi planerat in ett pubbesök på eftermiddan inne i Gävle (då råder ju körförbud i egen bil...), så tog vi bussen (hållplatsen ligger endast 100 meter från hotellet) in till Gävle centrum och bytte buss för vidare befordran ut till järnvägsmuseet - en resa på cirka 20 minuter totalt. Till skillnad från i Stockholm och Södertälje kan man här i Gävle betala sin bussresa med kort - det borde fler bussbolag erbjuda tycker vi !

Scandic Hotel Väst i Gävle.

Busshållplatsen ligger strax intill hotellet.

Vid entrén möts man av ett stort antal glasmontrar som denna med modeller av tåg och vagnar som rullat på våra järnvägar i Sverige.

Den här modellen av tåg kommer vi båda mycket väl ihåg.

Upplyft och nedlägg - det var väl några år sedan vi brukade dessa uttryck...

Ett lok som tillverkades under åren 1866-1916.

En 3:e klassvagn från år 1866...

...ser inte så där värst bekväm ut att åka i...

Den första typen av järnvägslok vid SJ.

Observera att smöret var dyrare än brännvinet !

Tänk så allt har förändrats på så förhållandevis kort tid - en tågresa i 60-80 km/h eller en flygresa i nästan 1.000 km/h.

Dåtidens absolut lyxigaste sätt att resa på - i en privatägd järnvägsvagn.

Det var bara Bromsaren som hade sämre betalt.

I 2:a klass hade man t.o.m. gardiner vid fönstren - det fanns inte i 3:e klass.

Ibland var man tvungen att övernatta för att vänta på anslutande tåg till annan destination - så här såg det ut inne i restaurangen på Bollnäs Järnvägshotell - tjusigt värre !

En stor sensation på den tiden - idag kan vi (dock ej i Sverige) åka tåg i uppåt 500 km/h.

En hel del gjordes för att utöka säkerheten på vårt järnvägsnät även på den tiden.

Vilken sensation - tänk att kunna äta middag ombord på ett rullande tåg och det även för 3:e klass passagerare, men i mån av plats...

Mäktiga män på den tiden - stinsen hade i stort sett samma lön som en läkare på denna tid !

Ett stort lyft för passagerartrafiken till kontinenten blev införandet av tågfärjor trots stor tvekan hos vissa beslutsfattare.

Observera att priset för brännvin börjar närma sig priset för smör...

Vilken service - tänk att kunna få köpa lektyr med sig på resan och pastiller att suga på och en läskedryck att få läppja på under resan - vilken service...

Nu har löneläget förändrats något - tidigare hade en lokförare och en underläkare i stort sett lika lön. Till och med folkskoleläraren har dragit ifrån.

Brännvinet har börjat "skena iväg"...nu är det mycket dyrare än ett kilo smör...

Tiderna förändras verkligen i slutet på 50-talet och början på 60-talet !

Redan på 50-talet försöker SJ möta hotet från privatbilismen - en hård nöt att knäcka...

En gammal trotjänare står uppställd utanför järnvägsmuseets entré - ett lok som vi båda mycket väl kommer ihåg från vår gröna ungdom.

Vad tyckte vi då om Sveriges officiella järnvägsmuseum ?

Jo, ett tips från oss till er som inte vare sig sett detta museum eller Flygvapenmuseet i Linköping är att först besöka detta museum i Gävle och därefter besöka Flygvapenmuseet.

Varför ? Jo, helt enkelt därför att Flygvapenmuseet är så överlägset detta järnvägsmuseum på alla sätt - ljuset och ytorna i utställningshallarna, mängden objekt att titta på, informationen om resp. objekt. Allt är bättre i Linköping - inte så att vi på något sätt ångrar att vi åkte hit utan bara därför att järnvägsmuseet är litet och en aning påvert. Mycket intressant och lärorikt att besöka, men ett par nummer mindre mot flygvapenmuseet. Om man först besöker järnvägsmuseet och därefter flygvapenmuseet så blir det rätt på något sätt - svårt att förklara men detta är vår ståndpunkt.

Vår helg i Gävle avslutades med shopping och god mat och ett besök i det nya bostadsområdet som byggts upp vid vattnet där Gavleån rinner ut - säkert ett mycket trivsamt område att bo i alldeles intill vattnet.